ziall.blogg.se

Jag låste sakta upp dörren och tyst smög jag in till mitt rum. Jag tände lampan och stängde dörren efter mig. Det hade vart en lång natt, och jobbig. Minst sagt det med Brian. Jag la mig ner på sängen och somnade på direkten.

 

Jag vaknade av att Lisa och John skrek på mig. Lisa och John var mina foster-föräldrar, de hade vart det ända sedan min mamma tog livet av sig, då var jag sju, nu var jag sjutton.

-Du stack ut igår kväll när vi sa att du inte fick! Vad flög i dig? frågade Lisa. Jag gäspade och satte mig upp.

-Ni kunde bara stoppat mig, sa jag och gnuggade mig i ögonen.

-Vi försökte! Det får faktiskt vara nog! Du har gjort såhär alldeles för många gånger! sa John.

-Förlåt, sa jag tyst.

-Utegångsförbud, i en, nej tre veckor! sa Lisa.

-Sluta! Glöm det! sa jag surt.

-Vi har varnat dig, du måste lära dig! sa John. Jag skakade på huvudet. Hemtelefonen ringde och John gick iväg för att svara. Lisa suckade och kollade besviket på mig.

-Vi bryr oss bara om dig Nicki, det vet du! sa hon. Jag var tyst och satte på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. John kom tillbaka och såg ännu surare ut.

-Vem ringde? frågade Lisa.

-Polisen, någon kille kallad Brian sägs blivit slagen, av dig Nicki, suckade John. Lisa såg surt på mig.

-Är det sant?! frågade hon.

-Nej! eller jo, sa jag och kollade ner mot golvet.

-Varför?! sa John.

-Han gjorde en sak, sa jag. John skakade på huvudet.

-Vaddå? frågade John.

-Eller han tänkte göra en sak, men... sa jag men John avbröt mig.

-Vi måste sticka till polisstationen, sa John. Jag suckade, jag skulle döda Brian. Det här skulle bli mitt tredje besök hos polisen på bara dethär halvåret. Jag skulle ligga så risigt till efter, inte bara tre veckor utegångsförbud.

 

John parkerade bilen och vi gick mot entrén. Jag såg Brian som stod brevid sin pappa. Jag gav Brian en 'mördarblick'. Han log svagt mot mig. Det var då allt spåra ut. Jag gick fram till honom och tog ett hårt tag runt hans handleder.

-Va' fan Brian?! skrek jag. Brian såg nästan rädd ut. Brians pappa bad mig släppa och Lisa och John var förbannade och skrek på mig att komma.

-Jag gjorde bara det som var rätt, sa Brian tyst. Jag flinade och sedan hoppade jag på honom. Efter några sekunder kom poliserna och bar mig iväg från Brian.

-Din skit! skrek jag medans poliserna drog i mig.

 

Efter utrednigen så träffade vi de som hade lämnat över mig till Lisa och John när min mamma dog, de var de som tog hand om mig innan de faktiskt fixade en foster-familj åt mig.

-Dethär var inte bra, suckade Gina. Så hette självaste chefen. Hon hade en sträng blick mot mig.

-Allt är Brians fel! sa jag men Gina såg bara ännu mer besviken ut.

-John och Lisa, vi kan väl prata lite? frågade Gina och kollade på dem.

-Gå till bilen Nicki, sa Lisa som inte längre var så sur, eller orkade inte visa det längre. Jag suckade och gick till bilen och satte mig i framsätet. Jag såg Brian åka iväg, han kollade på mig, men jag tog bara upp mitt finger. Jag hatade honom. Han var galen. Galen på ett dåligt sett. Han visste att han gjort fel men eftersom jag inte hade något bevis alls så räckte det med hans blåmärke på armen för att jag skulle kunna bli polisanmäld. Efter en stund kom John och Lisa. De båda var knäpptysta och tyst förblev hela bilresan hem.

 

Hela dagen hade både John och Lisa undvikit mig. Jag gick till köket för ett glas vatten. 

-Jag går och lägger mig, sa jag till Lisa som drack te vid köksbordet.

-Okej, sa hon tyst och tog en klunk av sitt te. Jag gick till mitt rum. Jag la mig ner i sängen och blundade hårt. Jag kände hur en tår rann ner för min kind.

 

Jag vaknade av John och Lisa väckte mig.

-Vad är det? sa jag.

-Vi ska åka till Gina, sa Lisa och svallde.

-Varför? frågade jag förvånat.

-Ehm.. om det igår, sa John och jag såg i hans ögon att det var något som besvärade honom.

-Aha okej, sa jag och satte på mig shorts, ett vitt linne och en lila kofta över. Jag åt en macka och tog ett glas o'boy. Sedan åkte vi till Ginas kontor. Jag hatade stället. Inte nog med att det låg en timme ifrån hemma, var det så dött och tråkigt och varje gång jag åkte dit kom alla dåliga minnen tillbaka. Gina log svagt och bad mig att komma själv in till hennes kontor. Jag gick och satte mig i en fåtölj.

-Jo.. det är såhär att, vi tror att det är bäst för dig att få en nystart, sa Gina medans hon låste dörren.

-Va? sa jag förvånat.

-Att du byter familj, det är endast ett år innan du är arton, du måste göra stora ändringar Nicki, speciellt inom dit beteénde, sa Gina.

-Men jag vill bo hos Lisa och John, och de vill ha mig, sa jag.

-Det var faktiskt deras förslag Nicki, sa Gina. Jag kände hur en tår föll ner för min kind.

-Jag kan få dem att ändra sig, de menade det inte! De har sagt att de aldrig skulle... sa jag men Gina avbröt.

-Jag tror du förstår de om du tänker på allt du har gjort den senaste tiden, sa Gina.

-Låt mig prata med dem innan ni bestämmer något, sa jag och Gina suckade.

-Vi har redan fixat en perfekt familj åt dig, i London, sa Gina. London låg två timmar här ifrån. Jag älskade John och Lisa, de var mina föräldrar, iallafall som. Jag kanske gjort de besvikna men tanken att jag skulle få byta foster-familj, NEJ. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Efter nästan två timmar prat så fick jag gå ut ur kontoret, jag satte mig i soffan och tårarna fortsatte forsa ner. Lisa och John gick in istället. Efter yttligare någon timme kom de ut. Lisa och John var nu också tårögda.

-Jag är ledsen, viskade Lisa. Gina log mot mig och bad mig att gå med henne.