ziall.blogg.se

Jag stirrade på det kala rummet. De måste skämta? Rummet fick knappt plats med den enkelsängen som fanns, rummet var helt vitt och jätte tråkigt.

-Gillar du det? frågade Jessica. Tjejen som var 'mamman' i fosterfamiljen.

-Jag gillar sängen, och sängen är i stort sätt hela rummet, så ja, sa jag och la väskan på sängen. Jessica skrattade lite. Jag suckade. Jag ville till Lisa och John.

-Jag lämnar dig här en stund, jag skickar upp Jakob när han kommit hem! sa Jessica och gick iväg. Jacob var Jessicas man. Om det var något så hade Jessica och Jacob en nyfödd bebis. Den hade rummet brevid och jag hörde starkt hur bebis skrek. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, jag tvingade mig själv att inte gråta. När jag var arton, vilket var om ett år, så skulle jag kunna flytta ifrån de och leva mitt egna liv. Utan bebis skrik. 

 

Jag hade träffat Jakob, han verkade helt okej. Han hade tydligen ett helt eget gym, som ett egetföretag. Tydligen var hans gym jätte populärt, det första i familjen som faktiskt var intressant. Jag hade länge dansat när jag var yngre och jag brukade ofta sticka till gymmet med Lisa. Jag tog frustrerat upp mobil men eftersom den inte hade batteri och jag inte hade med mig laddaren och dessutom hade John spärrat den eftersom det var från hans konto. Jag var beroende av min mobil så jag skakade den frustrerat.

-Nicki, jo jag hämtade din skoluniform idag, sa Jessica. Jag skrattade först när jag trodde det var ett skämt men efter någon sekund förstod jag att hon menade det.

-Jag tänker inte ha skoluniform, sa jag och fnyste.

-Skolans regler, sa Jessica och gav mig en påse. Jag tog surt påsen och stönade irreterat när jag gick in till mitt rum. Jag kastade mig ner på sängen, och tårarna strömmade ner. Jakob knackade på min dörren.

-Låt mig vara! snyftade jag.

-Är du okej? frågade Jakob.

-Jag var okej, sedan hamnade jag här, snyftade jag. Jag menade inte personligt men jag hade ingen alls lust att stanna i en trång lägenhet med mitt minirum brevid en skrikande bebis.

-Jag ska till gymmet, kanske du vill följa med så kan jag visa dig mitt jobb, sa Jakob.

-Nej, sa jag och torkade ännu en tår som rann ner för kinden.

-Säker? Det skulle vara kul att visa dig mitt gym, sa Jakob. Jag samlade mig och gick och öppnade dörren.

 

Hela Jakobs gym var stort, klockan var sju och det var fullt med människor som tränade.

-Vad tycker du? frågade Jakob.

-Fint, sa jag.

-Gillar du att träna? frågade Jakob.

-Ja, ganska, sa jag och han nickade.

-Om du behöver pengar någongång så finns det alltid jobb här, sa Jakob.

-Seriöst? sa jag och sken upp.

-Ja, sa Jakob.

-Tack! sa jag glatt och automatiskt kramade jag om Jakob. 

 

På hemvägen så stannade vi och köpte Take Away på en thai resturang. Vi alla tre, plus den skrikade bebisen med namn Wilma, satt vid matbordet. Jag satt mest tyst och petade bland maten. Wilma som satt brevid mig i en barnstol skvätte thaisås på mig. Jag fick på mitt ansikte och lite på mitt hår. Jag fick ur en svordom. Jakob och Jessica stirrade på mig.

-Ursäkta? sa Jessica.

-Förlåt, jag menade inte att svära, jag hade bara tvättat mitt hår imorse, sa jag och Jessica suckade.

-Vi tolererar inte sånt språk, speciellt inte när hon hör, sa hon strängt.

-Men det gör inget nu, sa Jakob men då såg Jessica surt mot Jakob.

-Det ska inte upprepas! sa jag och reste mig från bordet. Jag gick till badrummet och tog en dusch för att tvätta ur såsen ur håret. När jag var klar så lindade en handduk runt mig. Jag gick till mitt trånga rum och satte på mig min One Piece. Jag la mig ner under täcket och försökte sova. Tankarna strömmade i huvudet och saknaden till John och Lisa var enorm. Tanken att de faktiskt 'gav upp' på mig fick mig att gråta, jag kanske svek dem, men de hade svikit mig med. De var min familj, jag älskade dem, jag litade på dem.