Jag tittade ner mot min tågbiljett som jag höll i min högra hand. Jag var fortfarande lite chockad över att få åka tillbaka. Så snart och så plötsligt. Zayn kramade min andra hand lite lätt.

-När kommer tåget? frågade han och blåste ut ett rökmoln ifrån hans mun.

-Snart, fem minuter, sa jag tyst. Vi stod på tågstationen väntandes på att tåget skulle dyka upp. Zayn skulle bara säga hej då, och skulle sedan gå hem igen. Jag skulle sitta ensam på ett tåg i två timmar och jag var nervös i hela kroppen. Jag visste inte hur jag kände. Jag visste inte heller hur länge jag skulle stanna där eller när jag skulle åka hem igen. Jag hörde hur tåget närmade sig och jag tittade mot Zayn. Tåget saktade in och det var dags att gå på.

-Vi syns snart, antar jag, sa jag och svalde hårt. Zayn pussade mig och även om han stank rök så ville jag inte ta bort mina läppar från hans.

-Hej då, log jag och drog min väska efter mig. Zayn vinkade. Jag var på tåget och det var rätt tomt så det spelade ingen större roll vart jag satte mig. Jag fick sitta vid fönstret, jag såg fortfarande Zayn stå där. Han fick syn på mig och log. Jag vinkade och jag kände tåget starta. Zayn syndes inte längre och jag suckade. Jag hade köpt med mig en cola-flaska och och en macka som jag började äta på. Jag hade inte ätit något på hela morgonen.

 

Tågresan kändes om en evighet. Den ända gången något hänt var att jag visat fram min biljett, som hade tagit kanske fem sekunder. Jag hade haft en lång och tråkig tågresa helt enkelt. När tåget äntligen stannat på slutstationen där jag skulle av så stod jag redo att stiga av. Dörrarna framför mig öppnades och jag klev ut. Jag kollade runt över perrongen. Varken Lisa eller John syntes till. Jag gick mot rulltrapporna som ledde upp till själva utgången. Det kändes för en stund att jag aldrig lämnat staden. Att jag aldrig hamnade i London. För nästan varje dag brukade jag ta tåget förut, till kompisar, fester, affärerna osv. Det var som en helt vanlig dag för tag sedan. När jag åkt upp för rulltrappan och kommit ut så såg jag John och Lisa stå där med två stycken stora leénden. Jag gick mot dem och ville le tillbaka men mina läppar ville inte röra sig. De kastade sig i min famn, jag ville krama de tillbaka men min kropp var stel.

-Fyfan gumman vad du har växt! sa Lisa och pussade min kind minst en miljard gånger. Hade dem glömt vad som hade hänt? Det var inte som förut, jag kom inte med tåget  från en kompis. Jag hade lämnat, det var inte som förut.

-Har du haft det bra? Träffat nya kompisar? frågade John. Jag försökte svara på alla frågor de frågade men innerst inne ville jag bara skrika ut allt jag kände. Vi satte oss i bilen och en kort bilfärd krävdes innan vi parkerade utanför huset.

 

Mitt rum var kvar precis som jag lämnat det. Mina kläder låg fortfarande ovikta och ihop kastade i garderoben. Min säng var obäddad och mina blommor var samma vissna blommor. Jag stängde dörren efter mig och la mig på min säng. Jag stirrade i taket, tom på tankar för en gångs skull. Jag hade ingen känsla, bara tomhet. Vad skulle jag känna? Jag var sjukt förvirrad. Jag stannade i sängen hela dagen. Varje gång de frågade om jag ville ha middag eller se på tv eller göra något svarade jag att jag inte var hungrig eller att jag inte kände för det. Men jag var hungrig och kände visst för att se på tv, precis som förut. Men jag kände ingen ork att ens försöka.

 

Jag gick till köket och tog ett glas vatten, Lisa studerade mig med bekymrade ögon.

-Nicki, vi borde prata, sa hon. Jag stirrade på henne för några sekunder innan jag fortsatte gå mot mitt rum.

-Det är lungt, mumlade jag tyst.

-Nej, kom! sa Lisa och jag stannade, vände om och satte mig ner på en köksstol. Lisa ropade på John som också satte sig ner.

-Vi förstår hur du känner, vi har pratat med Gina, hon sa att det är möjligt att du får stanna här, men det funkar inte om du hatar oss, sa Lisa.

-Men jag vill inte stanna här, ni ljög för mig! nästan skrek jag. De lovade att alltid finnas där och aldrig lämna mig, men vart hade dem varit under den senaste tiden? Ugh.

-Du vet varför du hamnade där, det var inte vårat fel, vi kunde inte stå ut längre, det förstår du väl, sa John lugnt. Jag vek med blicken.

-Vi hörde att det gick bra för dig där, vi tror att vi skulle.. sa Lisa men avslutade mitt i meningen. Jag reste mig upp och sprang in till mitt rum, jag smällde dörren hårt. De knackade på dörren men jag satt och blockerade dörren med ryggen mot dörren.

-Får vi snälla komma in? frågade Lisa med lugn röst. Jag kände hur mer och mer tårar rann ner för mina kinder.