Heeej! Nu är jag tillbaka igen från semestern och ska börja skriva på nästa del av Because of You. Hoppas ni inte har glömt den? haha ;)

 

... på Crazy About You kommer nog snart men ska på middag idag och har helt enkelt annat för mig. Ska försöka göra så snart som möjligt.♥ 

 

Glad Påsk och allt sånt!

Jag drog det varma täcket över huvudet. Jag hade ingen lust att gå till skolan, alls. Ute hade det återigen kommit snö, jag som precis börjat tro att det skulle bli vår snart. Eller det var just nu början av februari och jag var trött på all snö. Okej det med snart vår kanske jag överdrev lite med men jag hatar vintern. Jag hatar kylan. Jag hatar allt med vintern. Om inte ens tala om denhär vintern. Jag hörde en svag knackning på dörren.

-Skjuts om en halvtimme? hörde jag Jakob fråga.

-Nej tack jag går, ljög jag och blundade.

-Okej... sa Jakob och jag hörde steg ifrån dörren. Jag andades ut. Wilma och Jessica var iväg precis som vanligt. De var typ de mest sociala personerna jag visste. Varje dag träffar de någon, aldrig jobbar, utan bara träffar folk. Jag kollade mot fönstret, det var vitt. Jag suckade och myste ner mitt ansikte i den varma kudden.

 

Klockan var tolv på förmiddagen. Jag satt i soffan med endast en t-shirt och trosor på mig. Jag nynnade med i introt till Family Guy. Min mobil plingade till. Det var ett kik meddelande från Zayn. Jag log för mig själv medans jag svarade. När jag  berättade om att jag skolkade eller ja var helt enkelt för lat för att gå till skolan så kunde lika gärna Zayn komma över eftersom han inte hade något bättre för sig. Femton minter senare, då jag satt på mig mjukisbyxor och sminkat mig lite lätt, kom Zayn.

-Vad säger Jakob om att du inte är i skolan? sa Zayn medans han tog  av sig sin snöiga jacka. Jag ryckte på axlarna.

-Vet inte, bryr mig inte heller, sa jag och vi gick in till vardagsrummet.

-Är han frisk? frågade Zayn och vi satte oss ner i soffan.

-Ja typ, sa jag och zappade mellan kanalerna. Vi började prata lite om snöovädret ute medans jag letade efter något bra på tv.

-Är du hungrig? frågade jag och stannade på någon talk show.

-Nja..nej..lite, sa Zayn och fick ett litet leende. Jag gick till köket och såg en halv vattenmelon.

-Gillar du vatten melon? ropade jag.

-Ja! fick jag som svar. Jag tog fram en kniv och delade den i två. Jag tog fram två fat och bar in det till vardagsrummet. Jag gav det ena fatet till Zayn.

-Tack, sa han. Jag tog mina ben över soffan, utan att jag tänkte på det var mina fötter på Zayns knä. När jag började tänka på det kände jag hur jag automatisk blev lite generad?! Och jag brukar aldrig bli generad. Jag tog snabbt bort min fötter och vände huvudet mot tvn.

-Nej du får ha dina fötter här, skrattade Zayn. Jag kollade mot honom och skrattade lite. Varför skrattade jag ens? fy så pinsamt igentligen, fy vad pinsam jag var överhuvudtaget!

 

Zayn skulle gå hem så jag följde med till hallen.

-Vi hörs, sa Zayn och gav mig en varm kram.

-Aa, på lördag? log jag och Zayn nickade. Han öppnade dörren och gick snabbt ner för trapporna. Jag stängde dörren och gick in till mitt rum. Jag hade en stereo vid fönstret. Jag satte på radion och Skinny Love med Birdy började spelas. Jag älskade den låten. Jag höjde volymen. Jag älskade melodin och speciellt Birdys röst. Allt med låten älskade jag igentligen. Jag sjöng med i refrängen medans jag kollade ut genom fönstret. Jag såg Zayn gå på den snöiga gatan. Jag blev varm i hela kroppen. Zayn svängde och jag såg honom inte längre.

-My my my my ... nynnade jag och kände hur jag började frysa. Jag hade bara en t-shirt på överkroppen och det var rätt kallt i lägenheten. Samtidigt kände jag hur min mage kurrade. Jag gick mot köket för att ta något att äta.

 

*Några dagar senare, lördag*

 

Jag fyllde på mascaran, jag log lite för mig själv. Jag var nöjd med dagens sminkning, hela outfiten faktiskt. Idag var det Jessicas trettiosex årsdag. Jakobs föräldrar kunde inte komma men däremot skulle Jessicas föräldrar komma, det gjorde mig nervös. Jag hade aldrig träffat dem innan. Jessicas vänner skulle komma och Jakobs då också. Jag hoppades verkligen inte Helen skulle komma, då skulle det vara så pinsamt, Jakob hade redan skällt ut mig för att jag bara gått min väg, och när personalen fick rösta så fick jag sparken. Så det skulle bara vara allmänt jobbigt att ha Helen här. Jag studerade min spegelbild och fakelog lite. Jag hörde hur de första gästerna kom så jag försvann ut till vardagsrummet för att presentera mig. Jakob som varit sjuk halva veckan gick runt och bar på Wilma. Jag hälsade på Jessicas mamma och pappa. Typical mormor och morfar aktiga var dem, annars helt okej. Verkade gulliga och snälla. Jag gick mot köket och tog ett glas cola. Hela lägenheten var full med människor nu. Svag musik hörde man från hög talarna. Jag kollade på klockan och väntade på att Zayn skulle komma. Jag ställde undan mitt glas och gick mot Jakob. Då jag såg hur Zayn kom ut från hallen. Han log mot mig och jag gick till honom istället. I handen höll han i ett paket. Jag gav honom en kram.

Det var nu måndags eftermiddag och jag var på gymmet och 'arbetade'. Jag såg hur dörren öppnades och Zayn kom in. Han kollade mot mig och vinkade glatt. Jag vinkade tillbaka. Han gick in till omklädningrummet och konstigt nog kunde jag inte få ut bilden av Zayns leénde ut ur huvudet. Jag vaknade ur dagdrömmen när jag hörde hur någon försökte få min kontakt.

-Hallå? sa en kvinna. 

-Oj förlåt, vad kan jag... sa jag men kvinnan avbröt irreterat.

-Min privata tränare skulle ha ett pass med mig klockan fyra och nu är klockan halv fem, skandal! utbrast hon otåligt. Jag gick in till fika rummet och frågade vem som skulle träna just henne. Tydligen var det Jakobs pass. Men han hade fått influensan och låg hemma och var sjuk. Jag suckade och förstod direkt att jag skulle få göra det istället för honom. Alla som jobbade på gymmet var verkligen ohjälpsamma, de har bara lust att göra det dem är där för om inte mindre. Jag knöt mina skosnören och följde efter kvinnan. 

-Så vad ska du göra för något? frågade jag. Kvinnan höjde ett ögonbryn mot mig och flinade som det jag nyss sagt var ett skämt.

-Ursäkta, du är tränaren? eller? sa hon.

-Jo men du kanske ville ha något speciellt, styrka eller kondition eller ja du vet? sa jag men kvinnan såg fortfarande ut som ett frågetecken. Jag började med att göra så hon fick strecha, jag var inget proffs med träning så jag fick göra det som jag visste. När det var klart så körde hon tio-femton minuter på löpbandet, med snabbt tempo och sedan fick hon göra sit-ups och sånt. Medans hon skulle göra sina trettio sit-ups kollade jag mot Zayn, han tog några vikter. Jag följde hans rörelse.

-... tjugonio... trettio, åh herre jävlar, helt slut! utbrast nu kvinnan.

-Ska vi ta en paus? frågade jag.

-Jag skulle gärna säga att vi slutar där, tack! sa kvinnan och försvann med snabba steg mot omklädningsrummet. Jag reste mig upp för att gå till receptionen då Zayn gick mot mig.

-Hej, sa Zayn och drack ur sin vattenflaska.

-Hej, sa jag.

-Ska vi ses efter du jobbat klart? log Zayn. Ett leende spreds i mitt ansikte och jag nickade.

-Jag väntar på dig, sa Zayn och gick tillbaka för att fortsätta träna. I receptionen stod det en hel kö med människor. Jag sprang dit och för att hjälpa alla. Jag kände hur jag blev irreterad på personalen, de satt inne och fikade medans en hel kö hann bildas. Jag hjälpte en förvirrad liten man som inte förstod om hans årskort gått ut eller inte. Då såg jag Zayn sitta och vänta på mig. Det var en halvtimme kvar.

-...nej bara för det är nytt år betyder det inte att ditt årskort gått ut, det beror på när du köpte det... sa jag och mannen skakade på huvudet.

-Är du säker? sa mannen med lite lite darrig röst och sträckte fram kortet. Jag skrattade lite och nickade.

-Nicki kan du skriva vilka som var här idag, alltså alla vi i personalen och fylla i blanketten? frågade Helen, en ''kollega''.

-Varför ska jag? frågade jag.

-Tar inte du Jakobs uppgifter? frågade Helen. Jag skakade på huvudet.

-Menar du att kortet gått ut? frågade mannen nu.

-Nej nej, jag menade in... sa jag men Helen avbröt.

-Jag kan inte göra det iallafall, och du är Jakobs... ja vad du nu är till honom! sa Helen. Jag lyfte mina ögonbryn.

-Du, jag skulle gärna göra den dära saken men jag slutar om en halvtimme och för att ni inte gjorde något åt den här kön måste jag sitta här resten av halvtimmen! utbrast jag irreterat.

-Jobba över lilla du! sa Helen och tog en klunk av sitt kaffe.

-Om kortet inte gått ut så vill jag gär... sa mannen men då avbröt jag.

-Helen har du kafferast för tredje gången den här timmen eller? suckade jag och Helen kollade förvånat mot mig. Hon fnyste och gick mot personalrummet.

-Jag fixar personalsaken om du tar kön, sa jag och Helen stannade.

-Jag kan inte jag har mitt jobb, och det är inte mina uppgifter, sa hon.

-Du... ehm.. kan jag bara gå in och träna då? frågade mannen. Jag nickade och han försvann. Nästa kille kom och gnällde på hur länge de fick vänta i kön. Jag fick verkligen nog. Jag reste mig upp och gick därifrån. Alla i kön glodde på mig. Jag gick till Zayn som minst sagt såg förvånad ut.

-Kom vi sticker, muttrade jag. Helen ropade på mig att jag genast skulle komma tillbaka, inte för att hon verkligen ville ha mig där utan för att hon skulle slippa göra extra jobb, patetiskt. Zayn var tyst i hissen.

-Kan vi glömma det här? sa jag och tog min ena hand på pannan. Zayn nickade.

 

-Hänt något speciellt i helgen? frågade Zayn medans vi gick runt i Hyde Park.

-Jakob har influensan och Jessica har blivit gravid och Wilma har börjat skrika dubbelt så högt och mycket på nätterna, mumlade jag. Zayn små skrattade.

-Det var inte meningen att du skulle skratta! sa jag och Zayn ryckte på axlarna.

-Okej, okej sorry! sa Zayn och log svagt.

-Jessica och Jakob har haft fosterbarn, eller mig och Wilma, för att de trott att det var omöjligt för dem att få biologiska! Förstår du vad det betyder? suckade jag. Zayn kollade oförstårligt på mig.

-Borde jag förstå? flinade han.

-Jag kunde lika gärna stannat, att hamna här var totalt i onödan! sa jag.

-Annars skulle du hamnat någon annan stans, sa Zayn och vi satte oss på en bänk.

-Ja men inte lika snabbt och då skulle jag hunnit ändra deras val, sa jag och korsade mitt ena ben över det andra.

-Är du inte glad att du hamna här då? frågade Zayn. Jag skakade på huvudet.

-Jag saknar min familj, så att det gör ont, sa jag och suckade.

-Lisa och John? frågade Zayn. Jag nickade svagt.

-Jag saknar min famlij också, sa Zayn tyst.

-Du kan åtminstone träffa dem, och de har aldrig svikit dig, sa jag.

-Jag vet, sa Zayn och kollade lidande på mig. För att bryta den dåliga stämningen så log jag och tänkte byta ämne.

-Jessica fyller år på lördag så det ska vara fest hemma hos oss om Jakob är frisk tills dess, Jessica bad mig att bjuda några vänner och du är min ända vän här så du är välkommen. Jag förstår om du inte kan, du är känd och har bättre saker för dig men jag har iallafall frågat, sa jag.

-Okej, jag ska se om jag kan komma, log Zayn. Zayns mobil ringde, han tittade en stund på skärmen sedan tröck han upptaget.

-Vem var det? frågade jag.

-Ingen som jag behövde prata med nu i alla fall, sa Zayn. 

-Tror du att du kan komma på lördag? sa jag. Zayn såg fundersam ut.

-Visst, men då kan väl du hänga med mig på söndagen? sa Zayn.

-Vart? frågade jag nyfiket. Zayn berättade om att hans kompis skulle spela en fotbolls match i London.

-...Han spelar ibland lixom och han ska ha en ganska viktig match, han har inte spelat på ett tag så ja, jag ska vara där som support! sa Zayn

-Visst, men varför tar du inte med Perrie? frågade jag.

-För det första så jag vill ta med en vän och för det andra så är Perrie upptagen på söndag, svarade Zayn och log svagt.

-Okej, så vilka kommer vara där? frågade jag.

-Han jag pratade om, Louis. Hans mamma tror jag men är inte säker, hans flickvän, vi, Harry och hans flickvän! berättade Zayn.

-Är inte Louis med i bandet? och Harry? sa jag och Zayn nickade.

-Vad kul! sa jag glatt och Zayn småskrattade. Han kollade på klockan och reste sig upp.

-Jag måste sticka Nicki, men vi syns på lördag! sa Zayn och gav mig en snabb kram, sedan försvann han längs vägen. Jag började gå hemåt. Jag hade aldrig varit något stort fan av fotboll men jag såg faktiskt framemot fotbolls matchen på söndag.

---

Inte det roligaste kapitlet men lite längre iallafall! Jag ska försöka få lite saker att hända i nästa kapitel. Missa inte!! Kram♥

Av alla som var med bestämde vi oss för att Michaela (http://mowie.bloggplatsen.se/) skulle vinna rollen i novellen! Grattis! :D Du har rollen som Harrys flickvän i novellen och kommer ha medverkan i novellen inom en snar framtid och vara med lite då och då! Missa inte det!

---

Till er som inte vann, tack så jätte mycket att ni var med! Det var faktiskt svårare än jag trodde att välja ut en. I alla fall så var det super kul att ni var med i tävlingen! Kram♥

Hej! Jag tänke bara säga att imorgon åker jag bort ännu en gång och kommer inte kunna uppdatera förns i slutet av veckan på Because of You. Jag hoppas ni fortfarande vill fortsätta följa novellen när jag är tillbaka och kan uppdatera igen!

Crazy about you kommer nog uppdateras dock :)

-Är det dina systrar? log jag. Zayn nickade.

-Och där är min mamma, sa Zayn och pekade på en kvinna, jätte vacker med fin utstråling.

-Vad fina dem är, sa jag tyst. Zayn nickade återigen.

-Och det här är... One Direction? Eller? frågade jag och pekade på ett gäng killar.

-Ja, det där var när vi var med på X factor, log Zayn och tog en sked med glass.

-Vad små, jämfört med nu, fnissade jag. Zayn fnissade också. Vi fortsatte prata om bilderna, eller Zayn berättade medans jag nyfiket lyssnade. Helt plötsligt hörde vi hur det plingade på dörren. Zayn la sig ifrån glassen och gick och öppnade. Jag fortsatte kolla på bilderna. När Zayn kom tillbaka så var en tjej brevid honom. Hon hade rosa hår och väldigt vackert ansikte. Hon log vänligt mot mig. Jag reste mig upp för att hälsa.

-Nicki, det här är Perrie.. min flickvän! log Zayn. Jag sträckte fram min hand och hälsade.

-Hej Nicki, log hon.

-Hej! sa jag glatt. Vi alla tre satte oss i soffan.

-Tyvär har jag inte mer glass, jag visste inte att du skulle komma, sa Zayn till Perrie men Perrie skakade på huvudet.

-Det är okej, log hon. Det blev pinsamt tyst.

-Perrie, berätta vad du jobbar med, sa Zayn och pussade Perries kind. Perrie log mot mig.

-Jag är med i ett band, Little Mix, vi formades i X factor! berättade Perrie.

-Lägg av! Tävlade ni mot varandra? och nu är ni är ihop! sa jag men Perrie skakade på huvudet.

-Vi var inte med samtidigt, sa Perrie.

-Jaha, sa jag och sedan blev det pinsamt tyst igen. Min mobil vibrerade, det var Jessica som skickat ett sms ''Vi är på Subway nere på gatan, kom och ät med oss om du inte redan har ätit! :) kram''. De trodde jag var hemma, klockan var numera halv sju på eftermiddagen.

-Jag ska nog gå, sa jag och reste mig upp. Zayn gick med mig till hallen.

-Tack för en jätte rolig dag, log jag.

-Tack själv, vi kan ju prata över kik och träffas igen någongång, sa Zayn och gav mig en lös kram innan jag gick. Jag stängde dörren efter mig, jag hörde skratt från lägenheten. Automatiskt fick jag ur mig en suck. Jag tog hissen ner och sedan började jag vandra hemåt. Det var inte alls långt bort från Zayn, tio minuter max. Jag svängde in på gatan och fick syn på Subway skylten.

 

När vi ätit upp och gick hemåt så märkte jag att det var något Jessica och Jakob var extra glada över.

-Vad är det? frågade jag medans Jakob öppnade ytterdörren. Jakob och Jessica tittade på varandra en stund innan de sa något.

-Jag är gravid! sa Jessica.

-Va? sa jag förvånat.

-Det är vårt första biologiska barn, ni betyder självklart minst lika myket men det är bara så coolt, jag har alltid trott att jag inte kunnat, tydligen så var det inte omöjligt, sa Jessica glatt och kramade om Jakob.

-Kul, sa jag men menade det verkligen inte. Ännu ett skrikande barn, no thanks.

-Är det inte underbart? sa Jakob glatt.

-Jo... grattis! sa jag och gick mot rum. Jag la mig ner på sängen, jag fick syn på byrån då jag påmindes om mammas brev... Jag svallde hårt. Jag stirrade upp mot taket istället. Min mobil pep till det var ett kik meddelande från Zayn. Jag tröck upp det och han hade skickat en bild på honom medans han gjorde en grimars och en text där det stod ''Vad gör du?''. Jag fnissade för mig själv och började skriva ett svar.

---

Sorry för ett kort kapitel! Jag ska göra längre, lovar. Men vad tycker ni? Kommentera :D ♥

Jag suckade. Handlade detta om den där jäkla festen? Varför var det så viktigt att jag skulle åka med, han hade ju sina andra vänner. "Niall, som jag sa, jag kommer inte med" sa jag. "Men varför inte? Är det dina föräldrar?" frågade Niall. Perfekt,vad skulle jag säga nu liksom. "Kanske..Men det spelar ingen roll. Jag åker inte med"svarade jag och Niall suckade. "Jag vet, alla föräldrar är sådana. Du behöver bara komma med en liten lögn, säg att du ska till en kompis och sova över eller någonting" sa han. "så du menar att jag ska ljuga för mina föräldrar så att jag kan åka med fyra främlingar och en kille jag träffat två gånger till en helt annan stad där ni säkert kommer lämna mig ensam ändå" sa jag och skakade på huvudet. "Ingen lämnar någon annan, alla är tillsammans. Come on" sa Niall. Jag tittade på hans vänner som satt i bilen och tittade på oss. Jag ville åka, jag ville göra någonting nytt . "jaha... Jag kommer tillbaka om 10 minuter, åk ingenstans" sa jag och Niall nickade. Jag gick med snabba men nervösa steg upp till huset. Jag öppnade dörren och tog snabbt av mig skorna innan jag gick in till vardagsrummet där mamma och pappa satt i soffan. "Är det lugnt om jag sover hos Agnes ikväll? Hennes föräldrar ska ut och hon ville inte vara ensam, vi ska typ titta på film" ljög jag. Pappa vred bort blicken från tvn och tittade nu på mig. "Ja okej, får du skjuts eller?" frågade han och jag pustade tyst ut. "Ja hon är faktiskt nere i backen med sin mamma nu så jag måste skynda mig" log jag stort och sprang sedan snabbt upp på mitt rum. Jag tog fram en svart väska och lade i ett par skinntights och en snygg tröja med tryck i. Jag kunde inte byta om här, då skulle de förstå på en gång. Jag fick syn på mina skor som stod framför spegeln. De var svarta och lite höga. Jag tog tag i de och tryckte ner de i väskan. Sedan gick jag med snabba steg nerför trappan till hallen. Jag satte återigen på mig min skinnjacka och knöt på mig mina sneakers. Sedan gick jag ut till mamma och pappa och gav de en varsin kram. "ha det så mysigt" sa mamma och jag nickade bara. Jag lämnade vardagsrummet och strax efter huset. 

 

Påväg ner för backen kom den dåliga känslan i magen tillbaka. Jag hade precis ljugit för mina föräldrar och om de fick reda på vart jag var skulle de bli så besvikna. Bilen stod fortfarande kvar och nu satt Niall i baksätet igen. Jag gick fram till bilen och öppnade dörren där Niall satt. "Jag åker med "sa jag och insåg snart att jag inte skulle få plats i den fulla bilen. ".Ja, vad bra!"sa Niall och log stort. "men det verkar vara fullt här"sa jag. "Vi klämmer ihop oss, då finns det plats för en till" sa Niall och killarna hoppade så mycket åt sidan de kunde. Osäkert hoppade jag in i bilen och satte mig längst ut vid fönstret. "Och vad gör vi om en polis kommer då?" frågade jag men Niall skrattade bara. "lugn" sa han sedan. Kanske var det ett misstag att åka med.. Men nu var det försent att säga emot. Bilen körde ut på vägen och vi var nu påväg mot Dublin. 

 

Jag hade ingen aning om hur länge vi åkt men det verkade som att vi var inne i stan. Det var mörkt ute och jag hade känt mig på trött att jag nästan somnat flera gånger under bilresan. "Niall" sa jag försiktigt och puttade lätt på honom. Han vände blicken mot mig. "Är vi framme?" frågade jag och han nickade. Eric som körde bilen svängde in på en stor parkering, full av bilar och även ungdomar som stod utanför. Han parkerade bilen och vi hoppade ut. Det var kallt ute och vinden blåste starkt. Jag förstod snabbt vart det var vi skulle när jag fick syn på byggnaden på andra sidan vägen. Den var stor och musik hördes ut. Vi gick mot trottoaren och över vägen. "Finns det en toalett någonstans?" frågade jag Niall. "Alltså jag måste byta om" fyllde jag i. "Du behöver inte alls byta om? Du har ju redan snygga kläder på dig" svarade han bara. Jag hade på mig ett par enkla svarta byxor, en blå tröja och en skinnjacka, det var ju ganska fina kläder men ändå kände jag mig inte tillräckligt uppklädd. "Jo men titta på alla andra.. och sen mig" sa jag men han skakade bara på huvudet. "ingen bryr sig, kom igen vi går in nu" sa han och jag insåg att de andra redan gått in. "Kan jag få byta skor iallafall?" frågade jag och Niall nickade. Jag satte mig ner på en av bänkarna utanför och knöt upp mina sneakers. Jag öppnade min väska och rotade fram de höga skorna. Jag drog av mig skorna jag hade på mig och tryckte ner de i väskan och sedan satte jag på mig de höga. "sådär" sa jag och Niall log. Vi gick tillsammans in och jag såg på Nialls mun att han försökte säga någonting men det var omöjligt att höra någonting med den höga musiken.

 

Jag var hemma själv, det var lördagsförmiddag och jag skulle förbli ensam hela dagen. Jakob hade köpt pizza åt mig som fanns kylen. Jag gick till köket ta lite, det var lunchtid i alla fall. Jag letade efter en tillräckligt vass kniv för att dela pizzan. Jag var inte alls bra på vart allting låg. Jag drog ut en låda där det låg en lapp, med stora bokstäver stod det NICKI. Jag tog upp lappen och vände på det. Jag drog in lådan och satte mig på köksbänken. Sakta läste jag igenom lappen. ''Kära Nicki, min älskade dotter, det är inte lätt att förklara för dig hur jag, som är vuxen och borde vara mer ansvarig än såhär, länge har tänkt att ta mitt liv. Du kanske inte blir allt förvånad efter allt jag gjort....'' läste jag. Jag förstod att det var från mamma. Jag torkade en tår. ''... att du min underbara lilla solstråle som nu precis fyllt sju har behövt sett sin mamma både förstörd och hur jag misshandlat både droger och alkohol. Jag vet inte om jag kan upp nå dina krav som en mamma eller ens en vuxen. Jag önskar jag kunde tagit hand om dig bättre, lärt dig bättre, givit dig bättre minnen eller åtminstone ett posetivt minne...'' nu forsade tårarna ner. ''... jag har länge undrat vad som är bäst för dig, och inget av alternativerna är jag med. Det kanske är svårt för dig att förstå men jag hoppas att du någon gång kommer. Jag har nu länge planerat när och hur jag tänker dö. Tro aldrig att något är ditt fel, det är det verkligen inte. Om du aldrig hade funnits så skulle jag varit död för länge sedan. Du har vart min anledning till livet Nicki...'' jag pausade mitt läsande för att lugna ner mig lite. ''...jag vet att du kommer ha det bättre utan mig, det är inget som oroar mig. Stå på dig för den du är. Du är redan så begåvad min älskade lilla flicka...'' jag log lite för mig själv. ''... Jag älskar dig. Bamse pussar och kramar från mamma.'' . Jag stirrade på lappen minst tio minuter. Jag satt helt stilla, då och då föll det ner tårar. Jag förstod att Gina hade hittat den före mig och givit den till först Lisa och John och nu Jakob och Jessica. Jag förstod varför jag inte borde läst den som sju åring men dock borde jag fått den. Det var inte det som spelade någon roll. Jag hade i alla fall fått det och läst det. Jag hade blivit väldigt ledsen när jag fick veta att min mamma tagit självmord, men jag var för chockad för att verkligen inse det. Jag var trotts allt sju. Och jag hade minst tusen gånger drömt mardrömmar hur jag haft bilder i huvudet hur mamma hängde sig. Som tur var så hann jag aldrig upptäcka det själv, brevbäraren hörde ett konstigt ljud från lägenheten då det visade sig att repet inte hade hållit mer. Då var jag i skolan. När jag hamnat hos Lisa och John så fick jag gråta ut och de fick mig att känna mig bättre när de alltid berättade för mig att det var okej att var ledsen. Jag fick verkligen gråta ut. Jag vek pappret och la den i min byrå. Jag kollade ut genom fönstret där solen sken.

 

Jag hade bestämt mig för att ta en promenad för att få något annat att tänka på. Jag öppnade dörren och joggade ner för trapphuset. Jag öppnade portdörren och kände hur vinden blåste mot mitt ansikte. Jag visste inte  vart jag skulle gå riktigt. Eftersom jag inte åt någon pizza så kände jag hur min mage kurrade. Jag gick in på Starbucks och köpte lite fika. Jag satt vid fönstret och kollade ut medans jag åt. Utanför gick en mamma med hennes två barn, en satt i barnvagnen och den andra höll i hennes hand. Jag såg hur de alla tre log, det fick mig att le. Precis då kände jag två händer på mina axlar. Jag vände mig om där Zayn stod.

-Hej Nicki! sa han och satte sig mittemot mig.

-Hej Zayn, log jag och tog en klunk av mitt kaffe.

-Mår du bra? frågade Zayn allvarligt. Jag fakelog och nickade.

-Varför skulle jag inte? fick jag fram.

-Dina ögon är... sa Zayn.

-...Röda? fyllde jag i och Zayn nickade svagt. Jag suckade. Jag visste inte om jag skulle berätta för Zayn, däremot så var han den enda vännen jag hade i London, eller vad han nu var, bekant? Jag började sakta berätta allting, utan vissa detaljer. När jag var klar så kände jag hur en tår trängde sig ut men jag torkade den direkt när den rann ner för min kind. Zayn satt tyst sedan reste han sig och gick till mig och kramade mig, länge.

-Förlåt jag visste inte, viskade Zayn. Jag var tyst. Zayn släppte mig och satte sig ner igen.

-För att prata om något annat, vart ska du? frågade jag.

-Hem, jag var nyss på en plåtning, sa Zayn. Vi satt och pratade en stund, om allt möjligt. Jag tog den sista tuggan av min kaka. Vi både reste oss upp och jag slängde min kaffemugg i soptunnan påväg ut. Zayn öppnade dörren åt mig och vi fortsatte prata medans vi gck. Zayn stannade.

-Jag bor här, sa han och nickade mot femte våningen på en lägenhet på väntra sidan om oss.

-Jag trodde du bodde på någon av de kändaste gatorna i london, sa jag förvånat. Zayn log.

-Nej då, vill du följa med upp? frågade Zayn. Jag hade absolut inget bättre för mig, och jag gillade att umgås med Zayn, det är roligare än att vara helt själv. Som alltid annars.

-Visst! sa jag. Zayn slog in en kod och dörren öppnades. Vi ställde oss i hissen och han tröck upp till våning fem. Han låste upp sin lägenhet och vi båda tog av oss våra ytterkläder. Zayn visade hussyn och det var välstädat och det var vacker utsikt. I slutet av rundan så visade han vardagsrummet. Jag satte mig ner på soffan. Och Zayn satte sig brevid.

-Schysst hem! log jag.

-Tack, fast ja det brukar vara stökigare, tur för dig att jag städade igår, fnissade Zayn.

-På en fredag? imponerande, sa jag och skrattade lite. Zayn skrattade och 'bugade'.

-Hela jag är sån, imponerande, sa Zayn ironiskt och jag puttade honom lite lätt. Eller det var meningen att jag skulle göra löst, tre sekunder senare låg Zayn på golvet. Vi båda började asgarva. Jag sträckte min hand för att hjälpa honom upp, istället för att han försökte ta sig upp drog han ner mig så jag hamnade brevid honom på golvet. Vi båda fortsatte skratta. Som tur var så hade han en mjuk stor matta som vi båda lyckats hamna på.

---

Sådär... Kommentera vad ni tycker♥ Är själv rätt självkritisk till kapitlet ;)

Vi har redan fått några som är med i tävlingen, jätte kul! Ni kan fortfarande vara med, för att komma till tävlingen, tryck då här.  Dock kommer inte tävlingen var igång så värst länge, eftersom vi inte har något slutdatum är det svårt säga men de som är intresserade kommer hinna!

Det blev inget kapitel idag men jag har nästa kapitel pågång (Crazy About You), då jag tänkt att det ska hända lite saker.

 

---

Det var fredags eftermiddag och jag hade hela dagen legat framför tvn och tittat på filmer. Regnet hade öst ner hela dagen och dagen hade varit allmänt grå. Jag låg i min rosa mysbyxor och ett linne under filten framför tvn. Jag hörde hur ytterdörren öppnades och in kom mamma och pappa med händerna fulla av kassar. Pappa gick in till köket, utan att ta av sig ytterkläderna och ställde kassarna framför kylskåpet. "Hej Gumman, har du haft en bra dag?" sa han samtidigt som han började packa ut varorna ur påsen. "Helt okej" svarade jag samtidigt som jag reste mig upp från soffan och gick in till köket. Strax efter kom mamma in . "Hej älskling' sa hon och pussade mig snabbt i pannan. "Jag bara åka förbi jobbet och hämta några papper, jag är tillbaka om en kvart" sa pappa och kysste mamma innan han lämnade huset igen. "Vad har du gjort idag då?" frågade mamma och fortsatte packa ut de varor som fortfarande var kvar i den sista påsen. "Absolut ingenting" suckade jag och gick bort till köksbordet. "Du har inte gjort någonting på hela sommarlovet, ska du inte träffa några vänner eller något?" sa mamma. "Det har bara gått en vecka mamma" sa jag även fast jag visste att resten av lovet troligtvis skulle se likadant ut. "Jag är hungrig" gnällde jag när mamma var färdig med att packa in varorna. "Jag ska börja med maten nu, det blir bara pannkakor. Jag orkar inte stå i en timme och laga mat nu" sa mamma. Jag verkligen älskade pankakor och var själv väldigt bra på att steka goda pankakor. Jag hörde hur det plingade till på min mobil som låg på soffbordet. Jag reste på mig och gick med snabba steg tillbaka ut till vardagsrummet. Det var Niall. Jag hade inte fått ett sms ifrån honom på hela veckan. "Har du tänk? Kommer du med på festen eller?" stod det. Jag hade faktiskt tänkt på det, och jag ville gärna gå men jag visste att det inte skulle göra någon nytta att fråga mamma. Men kanske skulle det ändå vara värt ett försök? Jag gick tillbaka ut till köket där mamma stod och tog fram ingridienserna till pankaks-röran. "Mamma?" sa jag lugnt. Hon tog ner mjölet och tittade på mig. "Alltså det ska vara en fest imorgon, tror du att jag skulle kunna gå?" sa jag försiktigt utan att nämna att det faktiskt var i Dublin festen var. "Åh, är det någon kompis som har fyllt år eller någonting?" svarade mamma och det lät som att hon faktiskt var glad över att jag ville göra någonting. Men hon hade nog mer föreställt sig en tjejmiddag hemma hos en kompis i stan där vi skulle äta tacos och sedan titta på filmer eller någonting sådant. "Nej.. alltså det är en fest i.. Dublin" sa jag och mamma tittade förvånat på mig. Sedan skrattade hon bara. "Haha, ja visst. Nej du, det vet du att du inte får? I Dublin? knappast!" sa hon och jag suckade. "Men mamma.. det kommer vara ett band där och typ alla ska dit" sa jag fast jag inte visste någon i stan som skulle dit. Jag visste bara att Niall, och troligen hans vänner skulle dit. "Du behöver inte gå på en fest för att 'alla andra' ska det" sa hon och jag suckade. "Snälla mamma. Jag går aldrig, aldrig på fest. Kan jag inte bara få göra någonting som alla andra i min ålder gör, en gång?" bad jag men hon skakade bara på huvudet. "Dublin ligger mer än en timme här ifrån och jag vill inte att du ska göra någonting dumt. Nästa år är du 18 och då kan inte jag eller pappa stoppa dig men nu är du tyvärr fortfarande 17 och nu säger jag nej" sa hon.

 

Jag lämnade köket och gick upp på mitt rum. Jag slängde mig på sängen och tog fram mobilen för att svara på Nialls sms. "Jag kan tyvärr inte :/" skrev jag och skikade iväg det. Jag kunde ju inte berätta att jag inte fick gå av mamma. Vilken sjutton-åring fick inte gå på en fest utanför stan? Det kändes som att alla utom jag fick. Jag lade ifrån mig mobilen och gick fram till skrivbordet i andra ändan av rummet och sattte på min laptop. Jag surfade runt på mina favorit bloggar och facebook en stund men det dröjde inte länge innan jag var uttråkad. Den här staden var så tråkig, Jag satt på musik i högtalarna och sjöng tyst med till några av mina favorit låtar. "I want you to staaa-aay" sjöng jag och hörde hur det knackade på dörren. Jag blev snabbt tyst och stängde av musiken och hoppades att ingen hört mig. Pappa öppnade dörren. "Maten är färdig" sa han och lät dörren stå öppen medans han gick ner.

 

Det var lördags eftermiddag och jag, Eric, James, Jonie och Patrick var hemma hos Eric. Vi skulle allderles strax åka mot Dublin. Vi satt i Erics vardagsrum och spelade kort och väntade på att hans föräldrar skulle lämna huset och åka iväg till Erics farföräldrar. Eric hade bara bett sina föräldrar om att få ha huset för sig själv ikväll så att vi kunde ha en grabb-kväll och de hade ingen aning om vart vi skulle. "Vi åker nu, hejdå killar!" ropade Erics mamma Elise ifrån hallen och i nästa sekund smälldes ytterdörren igen. Vi allihopa ställde oss upp men väntade en stund med att gå ut till hallen.

 

"Skulle den där tjejen med eller? Vad hette hon nu igen?" frågade Jonie när vi stod ute i hallen. "Bonnie, Hon sa att hon inte kunde men vi kan säkert få med henne ändå" svarade jag och tittade mig själv i spegeln. Jag hade på mig ett par svarta byxor, en vit tröja med ett tryck på och en svart munkkofta. "Vad menar du?" Frågade Patrick och tittade på mig med en underlig blick. "Vi kan väl åka förbi henne och se om hon har ändrat sig?" sa jag och satte på mig min ena sko. "Varför skulle hon ha gjort det?" frågade Patrick mig med samma blick. "Jag vet inte, hon kan ju inte säga nej om vi åker förbi henne och ber henne följa med" sa jag och flinade lite. "Hur gammal är hon ens?" frågade James. "Hon är bara sjutton, men hon skulle säkert komma in med oss" svarade jag.

 

Vi satt nu i bilen med musik på högsta volym. Vi hade åkt i snart mer än en timme och killarna hade gått med på att åka förbi Bonnie. Jag visste inte säkert vägen hem till henne men jag visste att jag kunde åka förbi mormor och sedan följa motorvägen där bussen jag tagigt när jag skulle till Bonnie åkt. Jag bestämde mig för att skick iväg ett sms till henne och be henne att komma ner till backen. "Kan du komma ner till buss stationen? :)" skrev jag in på mobilen och skickade iväg det till Bonnie. Jag hade helt ärligt inte förväntat mig att se henne stå där en kvart senare men där stod hon i en skinjacka och med håret lite lockigt utsläppt. "Stanna, hon är här" sa jag och Eric stannade bilen."Vänta i bilen, det kommer inte ta lång tid" sa jag till killarna och hoppade sedan ut ur bilen. Bonnie hade fått syn på mig och gick sagta mot mig. "Hej!" sa jag och gav henne en lätt kram. "Hej, vad ville du?" frågade Bonnie. "Jo vi är påväg till festen.." började jag...

PS Jag kommer åka bort nästa vecka och det kanske inte kommer komma ut mer än en eller två delar, jag ska försöka skriva så mycket som jag kan och har tid med! :)

Nu har vi bestämt att vi ska ha en liten tävling där du kan kan få en 'roll' i novellen Crazy About You som en av Liam/Harry/Niall/Louis flickvän. Det ända du behöver göra är att länka våran blogg i ett inlägg och skicka ett mejl till [email protected] Där du berättar lite om dig själv, vad du heter, vilken killes flickvän du skulle vilja vara och om du har lust lite om hur du är. Kommentera sedan detta inlägg. 

 

När vi läst igenom mejlen så väljer vi random en person som får vara en av killarnas flickvän.

En vecka hade gått. Nu var det måndags kväll och jag låg ner i soffan, halvdöd. Jag hade inte rört mig på hela dagen, Jessica och Wilma var iväg och Jakob jobbade. Så jag bestämde mig att stanna hemma istället för att gå till skolan. Jag zappade mellan tv-kanalerna och stannade på 'How I Met Your Mother' min favorit serie. Jag hörde hur dörren öppnades och hur ett barnskrik ekade från hallen.

-Hallå? ropade Jessica.

-Hej! svarade jag och drog filten över mig. Jessica suckade åt mig.

-Du har legat där hela helgen, tack och lov så rörde du dig idag! sa Jessica och släppte ner Wilma till mig.

-När kommer min mobil? frågade jag. De hade lovat mig en mobil och de hade skickat efter en. En iphone 5, kunde knappt vänta, jag hade överlevt en vecka utan mobil men kunde verkligen knappt berga mig innan jag skulle få en sprillrans ny!

-Jag vet inte.... kanske den redan kommit? flinade Jessica och tog upp en påse. På framsidan av påsen var det en bild på en iphone 5. Jag sken upp.

 

Jakob hade kommit hem och tagit med sig fika. Vi alla satt i soffan och mumsade i oss varsin muffin.

-Några nya läxor? frågade Jakob. Jag tänkte hålla masken om att jag aldrig faktiskt gick till skolan. Jag skakade på huvudet.

-Om du får NO läxa någongång så kan jag alltid hjälpa till, blinkade Jessica.

-Ellerhur, storskrattade Jakob.

-Om det var någon som var dålig på NO då var det Jessica! fnissade Jakob och pussade Jessica på kinden. Jag log svagt.

-Jag går till mitt rum, mumlade jag och gick mot mitt rum. Jag kastade mig ner på sängen och klickade runt på min mobil.

 

Jag vaknade av att Jakob kom in och frågade om jag ville ha skjuts till skolan. Jag tog på mig kläder och sminkade mig. Jag tuggade snabbt i mig en macka.

-Hej då älskling! sa Jakob och kysste Jessica.

-Hej då! sa Jessica och låste efter oss. Det var varmt ute idag. Vi klev in i bilen och vi båda var tysta.

Jag tackade Jakob för skjutsen och sedan gick jag mot mitt skåp.

 

När jag slutade så kom Jakob och hämtade upp mig, jag skulle för tredje gången jobba på gymmet. Jag bytte om och satte mig vid receptionen. Damen som jag var assistent åt de gånger innan jag vart där var sjuk så jag satt uttråkat på min snurrstol och snurrade runt. Det kom knappt någon som ville något. Om det var någon som kom var det bara någon som frågade när gymmet stängde. När jag bara hade en halvtimme kvar så kom Zayn fram till receptionen.

-Hej... Nicki, löpbandet funkar inte, sa Zayn. Jag kollade in mot personalrummet där de satt och drack kaffe. Jag hade först tänkt och be dem att kolla på löpbandet men ångrade mig och tänkte kolla på det själv, så svårt kunde det inte vara.

Jag gick med Zayn till exakt samma löpband han haft den dagen då vi sprang brevid varandra.

-Vad hände? sa jag och tröck på några knappar.

-Jag kom hit och försökte starta den men ja, du ser! sa Zayn och tog en hand mot hans rätt svettiga panna. Jag nickade och försökte komma på vad som var felet. Jag gick en runda runt löpbandet. Då märkte jag att sladden inte var ikopplad i eluttaget, jag stoppade i den och löpbandets skärm lös upp.

-Så, log jag och Zayn skrattade.

-Haha, tack! Jag visste inte att du jobbade här, sa Zayn.

-Jo... eller bara ibland, sa jag och Zayn nickade.

-Jakob berättade om dig, log Zayn. Jag svarade inte.

-Gillar du London? frågade Zayn.

-Inget märkvärdigt, sådär, sa jag och Zayn såg nästan förvånad ut.

-Kanske jag kan bjuda på fika när du slutar? sa Zayn.

-Jag slutar om en halvtimme, så tack ändå! sa jag och vände mig för att gå tillbaka.

-Jag kan vänta, sa Zayn. Jag log åt att han faktiskt erbjöd sig det.

-Jag vet inte, sa jag och log svagt.

-Okej, skit i det, jag tänkte bara att jag kunde visa dig runt här i London, sa Zayn. Jag stannade återigen.

-Det var inte det du sa? sa jag.

-Okej då, ehm vill gå runt i London efter du jobbat klart? småskrattade Zayn.

-Visst, log jag och Zayn som såg lite förvånad ut log lite. Jag gick till receptionen igen.

 

Nicki var och bytte om. Jakob hade berättat för mig att hon var ensam så jag tänkte att jag kunde umgås med henne, hon verkade faktiskt riktigt schysst. Dörren öppnades och ut kom Nicki.

-Bu! skämtade jag och Nicki kollade mot mig.

-Hej på dig med, sa hon.

-Nicki? Jag är klar om tio minuter, sa Jakob som kom ut från ett rum.

-Jag behöver inte skjuts, sa Nicki.

-Vänta tio mi... sa Jakob men Nicki avbröt.

-Jag går, sa hon tydligt. Jakob nickade och Nicki gick mot hissen och jag gick strax efter.

-Varför sa du inte att du skulle vara med mig? frågade jag.

-Han har inget med det att göra i alla fall, sa Nicki och log lite. Jag nickade. Jag började med att visa de största gatorna i London, därefter Big Ben och sedan Hyde Park. Tiden flög iväg och innan jag visste ordet av det var klockan halv tio. 

-Så vad tycker du om London nu? frågade jag.

-Bättre än sådär, helt okej! fnissade Nicki. Jag småskrattade och puttade henne lite lätt på armen.

-Jag borde gå, tack för du visade mig runt Zayn,jag hade jätte kul! log Nicki.

-Okej. Tack själv! sa jag och stoppade mina händer i byxfickan.

-Vi syns, sa Nicki och snabbt gick hon iväg. Hon vände sig om innan hon skulle svänga runt hörnet. Hon log och vinkade lite. Jag log för mig och började sakta gå hemåt.

 

Jag öppnade dörren och då hörde jag hur Jessica och Jakob bråkade. Jag tog tyst av mig min jacka och mina skor sedan försökte jag smyga in till mitt rum.

-Nicki?! utbrast Jessica.

-Hej, sa jag och fakelog. 

-Vart i hela friden har du varit? frågade Jakob.

-Ute, sa jag.

-Oacceptabelt! sa Jakob och för första gången såg han faktiskt sur ut.

-Vaddå?! Klockan är kvart i tio! sa jag och försvarade mig. Jessica skakade på huvudet.

-Varför svarade du inte på din sprillans nya mobil då? frågade Jessica.

-Jag hade den i väskan, förlåt att jag hade den på ljudlöst! sa jag irreterat.

-Vi bryr oss bara om dig! sa Jessica. Jag suckade.

-Men sluta göra det då?! Ni är inte mina föräldrar och ni kommer aldrig äns komma i närheten till det! Jag har aldrig bett er att bry er om mig?! utbrast jag och gick med snabba steg mot mitt rum. Jag smällde hårt igen dörren. Jag försökte lugna ner mig men frustrationen och alla mina känslor kom i fatt och efter en stund satt jag på golvet med mitt huvud i mina händer. Några få tårar föll ner för min kind.

 

Det knackade på dörren, det var Jakob. Ovilligt så kom han in. Han satte sig brevid mig. Han såg på mig och såg nästan besviken ut, det var inte den första gången jag hade gjort någon besviken om man säger så.

-Hur mår du? frågade han lugnt.

-Toppen! sa jag ironiskt.

-Du, vi kanske överreagerade med var du var och det, men vi har aldrig haft något tonårsbarn, vi är rätt dåliga på allt sånt med att hålla upp regler, sa Jakob. Jag var tyst.

-Vi vill inte ersätta dina föräldrar Nicki, sa Jakob. Jag satt fortfarande tyst.

-Vi vet att du har haft det tufft... sa Jakob men jag avbröt.

-Vad vet du om det?! Det tuffaste av allt det var att hamna här! sa jag med en irreterad suck. Jakob öppnade munnen för att säga något men stängde den sedan. Han ställde sig upp och gick mot dörren.

-Ehm... god natt, sa Jakob och stängde dörren efter sig.

---

Ännu ett kapitel, vad tycker ni?:) Förlåt för jag inte beskrev mer om när Zayn visade runt, lovar att beskriva (mycket) mer nästa gång! Förresten som jag skrev i ett inlägg innan så kommer det komma upp en tävling snart! Missa inte det! 

 

Nästa kapitel av 'Crazy About You' är nästan klart, den kommer förmodligen ut imorgon!

ur förra delen: Fem minuter senare gick vi på en väg in mot stan och pratade. "Vad skulle din bror göra idag då?" frågade jag. "Han skulle träffa några vänner som bor här. Min mormor är inte så rolig att umgås med så jag tänkte att det var en bra idé att fråga dig om du ville hitta på någonting" svarade han. "haha, jag är inte mycket roligare kan jag gissa" sa jag och skrattade lite. "Haha, jodå!" svarade han.

 

Vi hade gått och pratat en stund och befann oss nu i centrum. "En korvkiosk! Vi kan väl köpa någonting att äta?" föreslag Niall och jag nickade. Jag var egentligen inte alls hungrig men sa ingenting om det. Vi gick närmare korvkiosken som låg några meter bort och Niall suckade när han fick syn på kön som var lång. "Jaja.. vi kan väl köpa glass eller någonting istället?" frågade han. "Ja visst. Det ligger ett glasstånd bara någon minut bort. De har inte så jätte mycket men de har jätte god glass" svarade jag och Niall nickade. "Perfekt!" sa han sedan och log. 

 

Några minuter senare stod vi och tittade på de olika glass-smakerna som fanns att välja mellan. "Vad ska ni ha?" frågade mannen i kassan. "Vad ska du ha?" frågade Niall snabbt och tittade på mig. Jag tog snabbt ett val mellan chocklad och jordgubb. "hmm.. Jag tar nog bara en choklad kula" sa jag och Niall upprepade det jag precis sagt till glass-gubben. "Jag tar det samma" sa Niall och mannen tog fram två strutar och skopade up varsin chocklad kula i de. Niall tog upp sin plånbok och jag blev osäker på om han tänkt betala för oss båda två. "Jag betalar" sa han och jag skakade på huvudet samtidigt som jag satte handen i fikan för att ta fram min plånbok. "Skämtar du? Haha, sen när betalar inte killen för typ... allt?" sa han och blinkade med ena ögat. Jag blev osäker på vad jag skulle säga och skrattade bara lite tyst. 

 

Vi gick och satte oss på en bänk vid en fontän på ett torg samtidigt som vi åt våran glass. Vi satt och pratade om lite allt möjligt. "Vad ska du göra på sommarlovet då? Något speciellt?" frågade Niall. "Nej.. ingenting planerat" svarade jag och kom att tänka på hur tråkigt mitt sommarlov skulle bli. Min bästa vän Mila var i spanien med sin familj och jag umgicks inte med många andra. "Samma här, jag ska väl bara  hänga med vännerna" sa Niall. "Har du hört om festen på Dublin i helgen?" frågade Niall. Jag hade inte hört om någon fest, och verkligen inte i Dublin som låg mer än en timme bort. "Nej vaddå? är det något speciellt?" frågade jag. "Ja, den kommer bli grymt stor. Alla ska dit typ, du borde åka dit!" sa Niall med en självsäker ton som om det var någonting han gjorde varje helg. Inte en chans att jag skulle få åka dit, jag fick knappt gå på fest här hemma i stan. "Det ligger mer än en timme bort och jag känner absolut ingen där" svarade jag och Niall flinade lite. "Ja men det kommer bli riktigt kul, och du kommer lära känna folk. Jag lovar!" sa han men jag skakade bara på huvudet. "Jag stannar här hemma men ha det så kul du" sa jag och skrattade svagt. "Jaja.. det är du som missar något" sa Niall och slickade på sin glass som nästan var slut. Mobilen plingade till ifrån min ficka och jag tog kämpade med att få upp den ur den lilla fickan med min ena lediga hand. Jag såg att det var ett sms ifrån mamma och tröck på skärmen för att läsa smset. "Vi är klara snart. Mormor ville att vi skulle träffas så hon kommer hem och äter med oss. Är du hemma?" stod det. Jag suckade för mig själv. Det var inte det att jag inte tyckte om min mormor men hon var en sådan som bara kunde slänga ur sig vad som helst, och inte alltid så positiva saker. "Vem var det?" frågade Niall och försökte titta på skrämen men jag vred snabbt bort den. "Det var bara mamma" svarade jag och tröck sedan på svara knappen.  "Okej. Jag är i centrum med en kompis, måste jag gå hem nu?" skrev jag och skickade sedan iväg det. Bara någon minut senare plingade mobilen till igen. "Var hemma om inte för länge iallafall" stod det. Jag lade ner mobilen i fickan och åt upp den sista biten av min strut. "Jag måste gå hem snart" sa jag när jag svalt den. "Okej. Jag ska åka tillbaka till Mullingar om en timme så jag borde nog ta bussen hem till mormor snart" sa Niall. "Då kanske vi borde gå då?" frågade jag och Niall nickade. Vi reste oss upp ifrån bänken och började gå åt mitt håll.

Hej! Jag tänkte bara säga att jag nästan har skrivit klart del 3 på Because of You och den kommer ut i eftermiddag :)

Jag vaknade av att Jessica väckte mig. Jag sminkade mig lite lätt och tog motvilligt på mig skoluniformen. Jag åt en skål med fil. Jakob skjutsade mig till skolan. Skolan såg inte alls märkvärdig ut, tegelväggar och svart tak. På skolgården var det massor av ungdommar klädda i likadana kläder. Jag suckade och gick mot lärarrummet för hjälp om vart jag skulle ha min första lektion. Jag knackade oavbrutet tills en gubbe öppnade. Han kollade förvånat på mig.

-Vad vill du? frågade mannen och kliade sig i sitt halvgråa hår.

-Jag heter Nicki Newton, och är ny, sa jag. Han flinade.

-Då ska du hamna i min klass ju! Vad kul! skrattade han. Hans skratt lät nästan halvläskigt och hans leende var inget som smittade av sig. Jag följde med honom till ett klassrum som nu var fullt av elever.

-Nicki du kan sitta vid Beatrice, sa han och jag som inte hade en aning om vem Beatrice var tittade mig omkring.

Jag såg hur en tjej vinkade så jag gick och satte mig brevid henne. Framför oss satt två killar, två riktigt omogna sånna. De satt och spanade in på tjejer och skrattade förfullt, jag ville gå hem. Hem hem. Inte hem till Jessica, Jakob och Wilma utan till mitt riktiga hem, hos Lisa och John. Jag suckade och lutade min haka mot mina händer. Jag önskade dagen, förresten att hela året, skulle gå fort.

 

Jag låste mitt skåp och gick mot parkeringen, jag väntade på att få syn på Jakobs bil. Efter fem minuter såg jag hans bil och jag klev in. Jag skulle få jobba på hans gym idag, sitta i receptionen och mest bara stirra på klockan. Jag gjorde det för pengarna och jag skulle ändå inte kunna hitta ett bättre jobb i alla fall. Det var bättre än inget och jag ville ha tillräckligt mycket pengar när jag blev arton så jag kunde köpa egen lägenhet osv. Jag bytte om till mjukisbyxor och en t-shirt där det stod gymmets namn. Jag fick till min glädje en snurrstol, som jag skulle kunna förbringa tiden med. Jag fick hjälpa en äldre kvinna, som var receptionist. Som om jag var hennes assistent. Dock utnjutna hon nog tillfället och lät mig göra massa onödiga saker, som om jag var hennes slav. Hur som helst så slutade jag klockan åtta och då fick jag stanna kvar och gymma lite. Jag knöt mina skor och sedan gick jag på löpbandet. Jag satte på en hög fart från början och det tog inte alls lång tid innan jag sänkte ner farten. På löpbandet brevid sprang en kille. Han hade svart hår, ungefär i samma frisyr som mig, haha. Hans gråa t-shirt var halvsvettig. Han hade hörlurar och man hörde musiken ut. Jag tyckte jag kände igen killen men kunde inte säga från vart. Jag hörde hur han smått sjöng, jag log lite för mig själv. Han sjöng 'Who Says' med Selena Gomez. Min absoluta favoritsång precis när den kom ut. Jag och Lisa hade lärt in oss hela låttexten och sedan lärde vi oss ackorden utantill. Om det var någon låt jag brukade ha i huvudet var det den. Killen brevid började på refrängen och jag kunde inte låta bli att nynna med. Jag märkte hur killen kollade på mig och fnissade lite. Han tog ut en hörlursnäcka. Jag slutade sjunga och kollade rakt fram istället.

-Nej, du var ju bra! log han och jag vände mig mot honom.

-Det är min favoritsång, jag var tvungen, fnissade jag. Han nickade.

-Den är bra! sa han och log svagt. Vi blev tysta och han stoppade i hörluran i örat igen.

 

Jag hade bytt om och jag och Jakob skulle åka hem. Jakob pratade med tjejen i receptionen, hon jag var assistent åt. Killen som hade haft löpbandet brevid mig kom ut ur omklädningsrummet.

-Hej Zayn, så du kom idag, sa Jakob. Killen stannade.

-Ja, hade inget bättre för mig, log han och gick och gav Jakob en 'bro hug'. Han tittade på mig.

-Vi hämtade Nicki igår, som jag berättade, sa Jakob och tog en arm runt mig. Jag log svagt. 'Zayn' påminde så sjukt mycket om någon, jag försökte komma på vart jag kände igen honom från.

-Trevligt att träffas, men du Jakob, jag måste sticka. Vi hörs! sa Zayn och gick ut. 

 

Vi satt i bilen. Jag tittade ut och såg hur regnet föll ner.

-Jag hatar regn, sa Jakob medans han trummade med sin hand på ratten.

-Vem är Zayn? frågade jag och kollade mot Jakob. Jakob log svagt.

-Jag var hans personligatränare, riktigt schysst grabb! Han är känd från bandet One Direction, sa Jakob och svängde in på vår gata. Jag hade hört One Direction på radion och från tv, alla visste vilka de var. Dock visste jag inte så mycket om dem. Vi gick upp mot lägenheten. Jakob öppnade dörren och från Wilmas rum hördes skrik, bebisskrik. Jessica kom ut till hallen bärandes med Wilma i famnen.

-Gillade du skolan? frågade Jessica. Jag ryckte på axlarna. Ärligt visste jag inte.

-Det blir bättre senare när du får vänner, sa Jessica.

-Jag har vänner, bara inte här, muttrade jag och gick till mitt rum. Jag la mig på sängen och andades tungt. Jag kände hur tårar bildades. Jag ville så sjukt mycket hem. Att jag bara drömt en marddröm och när jag vaknade så var allt som vanligt, och jag hade lärt mig att jag skulle lyssnat osv. Men det bästa av allt att jag inte hade bytt familj och att jag hade Lisa och John igen. Jag nöp mig själv i armen, ingen skillnad alls. fuck.

Ur förra delen: "Så, hur gammal är du då?" sa han och satte händerna i byxfickorna. "Sjutton, dudå?" svarade jag. "Nitton" svarade han och jag ångrade att jag inte gått in lite tidigare så att jag sluppit den fruktansvärda kylan. "Det är iskallt här ute, jag går in" sa jag och innan han hann säga någonting öppnade jag dörren och klev in.

---

Nialls Perspektiv

Jag såg Bonnie försvinna in i folkmassan och jag följde lite diskrét efter henne. Hon var den ända här att prata med. Jag såg henne sätta sig ner vid ett tomt bord och jag tog mod till mig att gå fram och sätta mig vid samma bord. "Är det lugnt om jag sätter mig här? Jag vet inte vart min bror tog vägen" sa jag och hon nickade som svar. Jag satte mig på en stol mitt emot henne och vi satt tysta och tittade på några folk som dansade. Jag försökte komma på någonting att säga för att bryta den pinsamma tystnaden men det stod still i huvudet. Kanske skulle jag fråga efter hennes nummer? Nej då skulle hon säkert tro att jag var helt på henne. Jag bestämde mig istället för att fortsätta sitta tyst och titta på folket. En man i 40 års åldern kom fram till mig och gav mig en blick jag inte riktigt kunde tyda. "Ehm.. jag tänkte bara ta min jacka" sa mannen och jag ställde mig upp och gav honom jackan som hängde över stolsryggen. "Ha det bra Bonnie!" sa mannen och sedan lämnade han rummet. Jag satte mig ner igen och vände blicken mot Bonnie. "haha vem var det?" sa jag och försökte dölja att jag faktiskt tyckte det var lite pinsamt. "Det var min farbror" svarade hon och fnissade lite. Nu hade jag det perfekta läget att starta en konversation. Om jag bara kunde komma på någonting att säga. "Vart bor du då?" fick jag ur mig men Bonnie verkade inte höra vad jag sa, inte konstigt med tanke på den höga ljudnivån i rummet. Hon gav mig en vad-sa-du blick och jag upprepade frågan. "Ungefär 20 minuter här i från, vart bor du?" svarade hon och log svagt. "Mullingar" svarade jag kort och hon nickade som ett 'ok'. "Känner du Oliver eller något? Jag har aldrig träffat dig förut" frågade Bonnie "Min bror känner honom, jag har bara träffat honom några nånger tidigare" svarade jag och så var samtalet igång. 

 

Efter att vi pratat lite av och till i ca en halvtimme såg jag Greg gå mot mig med sin jacka över axeln. "Där ser man, du hittade någon att umgås med ändå, jag sa ju det!" sa han och jag gav honom en 'håll tyst' blick. "Det här är Bonnie" sa jag och Greg sträckte fram handen för att hälsa, vilket Bonnie inte var beredd på. Hon tog tag i handen och Greg presenterade sig själv. "Ska vi ta en Taxi till mormor eller? Jag kan inte köra hem nu" sa Greg och jag nickade. Min mormor bodde bara en kvart härifrån och vi skulle stanna där över natten. "Okej, gå ut du. Jag kommer om två minuter" svarade jag och Greg lämnade bordet. Kanske skulle jag fråga om hennes nummer ändå? "Ehm.. Tror du jag skulle kunna få dit nummer?" frågade jag samtidigt som jag tog på mig kavaj jackan som nu hängde över stolkanten. "Jag har inte min mobil här.. och jag kan inte mitt nummer" sa hon och suckade lätt. "Okej. Men vi kanske syns någon gång ändå" svarade jag och log ett litet leénde. "Men om du skriver ner ditt nummer på en lapp så kan jag smsa dig!" sa hon och jag nickade glatt. Hon rev av en bit av en vit servette och sträckte sig efter en penna som låg på andra sidan bordet. Hon gav den till mig och jag skrev ner mitt nummer, sedan gav jag den till henne. "Jag borde nog gå ut nu, men det var kul att träffa dig" sa jag och log. "Jag messar dig!" sa Bonnie och jag nickade. Jag vände mig om och gick ut till Greg som stod och väntade på taxin utanför lokalen. 

 

Jag vaknade morgonen därpå vid halv ett efter en skön, lång, natt sömn. Jag kände lukten av ny stekta pankakor ifrån nedervåningen. Jag satte mig upp och sträckte på mig. Sedan gick jag fram till garderoben och rotade fram ett par gråa mjukis byxor. Jag tog av mig pyjamas shortsen och satte på mig mjukisbyxorna. Sedan tog jag tag i min mobil som låg på nattduksbordet brevid sängen. Jag tröck på hem knappen, inget nytt. Jag kom på att jag skulle smsa Niall och gick bort mot min svarta väska som hängde över skrivbords-stolen. Jag öppnade den och letade reda på servette biten med nummret på. När jag hittade den skrev jag direkt in nummret i kontakt listan och sparade det. Sedan tröck jag upp 'nytt sms'. Jag funderade på vad jag skulle skriva. Jag tröck ner tangenterna på skärmen och tvekade en stund innan jag skickade i väg det. "Hej! Här har du mitt nummer :) /Bonnie" stod det. Jag tyckte själv att det lät fånigt men kunde inte komma på någonting bättre att skriva. Jag lade ner mobilen i byxfickan och lämnade sedan rummet. Jag gick ner fört trappan och in till köket där mamma stod och stekte en sista pankaka. "Godmorgon Gumman! Sovit gott?" sa hon och drog in mig i en kram. Jag nickade som svar och satte mig sedan vid det lilla bordet i köket. "Vart är pappa?" frågade jag samtidigt som jag lade upp en pankaka på den ena tallriken som var fram dukad. "Han är i duschen" svarade hon och stängde av stekplattan. Hon hämtade sin tallrik och lade upp pankakan på den, sedan satte hon sig mitt emot mig vid bordet. "Visst var det roligt igår?" sa mamma och log stort. "Jo visst.. jag satt bara ensam hela kvällen" sa jag ironiskt. "Jag såg dig ju sitta och prata med någon kille" sa mamma och jag suckade. "Ja den sista halvtimmen av kvällen ja" svarade jag och mamma tittade på mig med en bekymrad blick. "Lite roligt var det väl?" sa hon och jag nickade. "Jadå!" svarade jag och mammas ansikts uttryck ändrades nu till ett leénde. Jag tog en tugga av min ihop rullade pankaka som var full av socker. "Du är bäst på att göra pankakor!" sa jag med munnen full. Det var verkligen något speciellt med mammas pankakor. Mamma log bara som svar. Jag hörde hur min mobil plingade till ifrån byxfickan. Jag tog upp den och såg att det var Niall som svarat. "Tack! Jag ska stanna här tills i eftermiddag. Vill du göra någonting innan jag åker hem? :)" stod det och jag log svagt för mig själv. "Vem var det?" frågade mamma nyfiket och leéndet ifrån mina läppar försvann snabbt. "Ingen" svarade jag bara och mamma flinade lite. "Ska vi göra någonting speciellt idag?" frågade jag och mamma skakade på huvudet. "Jag och pappa ska åka och städa lokalen men jag antar att du inte har lust med det" svarade mamma och jag nickade. Jag rullade ihop en till pankaka och tog sedan upp mobilen igen och tröck på svara knappen. "Visst! Vill du komma hit om typ en timme? Mamma och pappa kommer inte vara hemma då :)" svarade jag och tröck sedan på skicka knappen. Jag åt upp pankakan och gick sedan upp till mitt rum igen.

 

Jag låg på min säng framför datorn och hörde hur det knackade på min sovrums dörr. Dörren öppnades och där stod pappa. "Vi åker nu! Jag vet inte när vi är klara faktiskt. Men det är bara att ringa om det är någonting" sa han och jag nickade. "Jag tror jag klarar mig" svarade jag och blinkade med ena ögat. Han lämnade rummet och strax efter hörde jag hur ytterdörren stängdes. Jag stängde igen datorn och gick fram till garderoben för att byta om. Det var faktiskt ganska soligt ute så jag valde ett par jeans shorts och ett vitt enkelt linne. Jag tog av mig mjukbyxorna och satte snabbt på mig shortsen. Sedan drog jag av mig t-shirten jag hade på överkroppen och satte på mig linnet. Jag tog fram en svart tunn kofta och satte på mig den över linnet. Jag hade berättat för Niall vart jag bodde och om fem minuter skulle jag möta honom vid busshållstället nere för backen vid huset. Jag tog snabbt ut min concealer ur sminkväskan och kletade ut där det behövdes i ansiktet. Sedan drog jag snabbt mascara borsten några drag på ögonfransarna. Jag tittade på mobilen och såg att bussen skulle komma om bara tre minuter. Jag sprang ner för trappan och satte snabbt på mig ett par sommarskor. Jag gick ut och låste dörren efter mig. Sedan gick jag med snabba steg ner för backen mot buss hållsplatsen. Luften var varm och solen sken i mina ögon. Jag kom ner till busshållsplatsen och satte mig på en bänk. Bara några sekunder senare kunde jag höra bussen. Den saktade ner och jag ställde mig upp. Dörrarna öppnades och några få personer hoppade av. Jag fick syn på Niall som redan sett mig. Jag gick med några sakta steg mot honom, han log lite svagt. "Hej!" sa han och kramade mig med sin ena arm. 

 

Vi gick upp för backen och till huset. Jag tog upp nyckeln ur byxfickan och låste upp dörren. Vi klev in och Niall såg sig omkring. Han sparkade av sig skorna och följde sedan efter mig upp för trappan. Som tur var hade jag städat mitt rum dagen innan. Jag öppnade dörren och vi gick in och satte oss på min säng. "Fint rum" sa han och såg sig omkring. "Tycker du? Tack" sa jag och log lite. "Vad vill du göra? Det är inte så mycket att göra här.." sa jag. Niall funderade en liten stund. "Vi kan väl gå till något café i stan eller något?" föreslog han. "Det är stängt på söndagar" svarade jag. "Ja juste.." sa han och sedan blev vi båda tysta. "Vi kan väl bara gå ut och ta en promenad? Det är så varmt och skönt ute" sa Niall och jag nickade. "Visst!" sa jag och log.

 

Fem minuter senare gick vi på en väg in mot stan och pratade. "Vad skulle din bror göra idag då?" frågade jag. "Han skulle träffa några vänner som bor här. Min mormor är inte så rolig att umgås med så jag tänkte att det var en bra idé att fråga dig om du ville hitta på någonting" svarade han. "haha, jag är inte mycket roligare kan jag gissa" sa jag och skrattade lite. "Haha, jodå!" svarade han.

 

Jag stirrade på det kala rummet. De måste skämta? Rummet fick knappt plats med den enkelsängen som fanns, rummet var helt vitt och jätte tråkigt.

-Gillar du det? frågade Jessica. Tjejen som var 'mamman' i fosterfamiljen.

-Jag gillar sängen, och sängen är i stort sätt hela rummet, så ja, sa jag och la väskan på sängen. Jessica skrattade lite. Jag suckade. Jag ville till Lisa och John.

-Jag lämnar dig här en stund, jag skickar upp Jakob när han kommit hem! sa Jessica och gick iväg. Jacob var Jessicas man. Om det var något så hade Jessica och Jacob en nyfödd bebis. Den hade rummet brevid och jag hörde starkt hur bebis skrek. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken, jag tvingade mig själv att inte gråta. När jag var arton, vilket var om ett år, så skulle jag kunna flytta ifrån de och leva mitt egna liv. Utan bebis skrik. 

 

Jag hade träffat Jakob, han verkade helt okej. Han hade tydligen ett helt eget gym, som ett egetföretag. Tydligen var hans gym jätte populärt, det första i familjen som faktiskt var intressant. Jag hade länge dansat när jag var yngre och jag brukade ofta sticka till gymmet med Lisa. Jag tog frustrerat upp mobil men eftersom den inte hade batteri och jag inte hade med mig laddaren och dessutom hade John spärrat den eftersom det var från hans konto. Jag var beroende av min mobil så jag skakade den frustrerat.

-Nicki, jo jag hämtade din skoluniform idag, sa Jessica. Jag skrattade först när jag trodde det var ett skämt men efter någon sekund förstod jag att hon menade det.

-Jag tänker inte ha skoluniform, sa jag och fnyste.

-Skolans regler, sa Jessica och gav mig en påse. Jag tog surt påsen och stönade irreterat när jag gick in till mitt rum. Jag kastade mig ner på sängen, och tårarna strömmade ner. Jakob knackade på min dörren.

-Låt mig vara! snyftade jag.

-Är du okej? frågade Jakob.

-Jag var okej, sedan hamnade jag här, snyftade jag. Jag menade inte personligt men jag hade ingen alls lust att stanna i en trång lägenhet med mitt minirum brevid en skrikande bebis.

-Jag ska till gymmet, kanske du vill följa med så kan jag visa dig mitt jobb, sa Jakob.

-Nej, sa jag och torkade ännu en tår som rann ner för kinden.

-Säker? Det skulle vara kul att visa dig mitt gym, sa Jakob. Jag samlade mig och gick och öppnade dörren.

 

Hela Jakobs gym var stort, klockan var sju och det var fullt med människor som tränade.

-Vad tycker du? frågade Jakob.

-Fint, sa jag.

-Gillar du att träna? frågade Jakob.

-Ja, ganska, sa jag och han nickade.

-Om du behöver pengar någongång så finns det alltid jobb här, sa Jakob.

-Seriöst? sa jag och sken upp.

-Ja, sa Jakob.

-Tack! sa jag glatt och automatiskt kramade jag om Jakob. 

 

På hemvägen så stannade vi och köpte Take Away på en thai resturang. Vi alla tre, plus den skrikade bebisen med namn Wilma, satt vid matbordet. Jag satt mest tyst och petade bland maten. Wilma som satt brevid mig i en barnstol skvätte thaisås på mig. Jag fick på mitt ansikte och lite på mitt hår. Jag fick ur en svordom. Jakob och Jessica stirrade på mig.

-Ursäkta? sa Jessica.

-Förlåt, jag menade inte att svära, jag hade bara tvättat mitt hår imorse, sa jag och Jessica suckade.

-Vi tolererar inte sånt språk, speciellt inte när hon hör, sa hon strängt.

-Men det gör inget nu, sa Jakob men då såg Jessica surt mot Jakob.

-Det ska inte upprepas! sa jag och reste mig från bordet. Jag gick till badrummet och tog en dusch för att tvätta ur såsen ur håret. När jag var klar så lindade en handduk runt mig. Jag gick till mitt trånga rum och satte på mig min One Piece. Jag la mig ner under täcket och försökte sova. Tankarna strömmade i huvudet och saknaden till John och Lisa var enorm. Tanken att de faktiskt 'gav upp' på mig fick mig att gråta, jag kanske svek dem, men de hade svikit mig med. De var min familj, jag älskade dem, jag litade på dem.

Jag låste sakta upp dörren och tyst smög jag in till mitt rum. Jag tände lampan och stängde dörren efter mig. Det hade vart en lång natt, och jobbig. Minst sagt det med Brian. Jag la mig ner på sängen och somnade på direkten.

 

Jag vaknade av att Lisa och John skrek på mig. Lisa och John var mina foster-föräldrar, de hade vart det ända sedan min mamma tog livet av sig, då var jag sju, nu var jag sjutton.

-Du stack ut igår kväll när vi sa att du inte fick! Vad flög i dig? frågade Lisa. Jag gäspade och satte mig upp.

-Ni kunde bara stoppat mig, sa jag och gnuggade mig i ögonen.

-Vi försökte! Det får faktiskt vara nog! Du har gjort såhär alldeles för många gånger! sa John.

-Förlåt, sa jag tyst.

-Utegångsförbud, i en, nej tre veckor! sa Lisa.

-Sluta! Glöm det! sa jag surt.

-Vi har varnat dig, du måste lära dig! sa John. Jag skakade på huvudet. Hemtelefonen ringde och John gick iväg för att svara. Lisa suckade och kollade besviket på mig.

-Vi bryr oss bara om dig Nicki, det vet du! sa hon. Jag var tyst och satte på mig ett par mjukisbyxor och en t-shirt. John kom tillbaka och såg ännu surare ut.

-Vem ringde? frågade Lisa.

-Polisen, någon kille kallad Brian sägs blivit slagen, av dig Nicki, suckade John. Lisa såg surt på mig.

-Är det sant?! frågade hon.

-Nej! eller jo, sa jag och kollade ner mot golvet.

-Varför?! sa John.

-Han gjorde en sak, sa jag. John skakade på huvudet.

-Vaddå? frågade John.

-Eller han tänkte göra en sak, men... sa jag men John avbröt mig.

-Vi måste sticka till polisstationen, sa John. Jag suckade, jag skulle döda Brian. Det här skulle bli mitt tredje besök hos polisen på bara dethär halvåret. Jag skulle ligga så risigt till efter, inte bara tre veckor utegångsförbud.

 

John parkerade bilen och vi gick mot entrén. Jag såg Brian som stod brevid sin pappa. Jag gav Brian en 'mördarblick'. Han log svagt mot mig. Det var då allt spåra ut. Jag gick fram till honom och tog ett hårt tag runt hans handleder.

-Va' fan Brian?! skrek jag. Brian såg nästan rädd ut. Brians pappa bad mig släppa och Lisa och John var förbannade och skrek på mig att komma.

-Jag gjorde bara det som var rätt, sa Brian tyst. Jag flinade och sedan hoppade jag på honom. Efter några sekunder kom poliserna och bar mig iväg från Brian.

-Din skit! skrek jag medans poliserna drog i mig.

 

Efter utrednigen så träffade vi de som hade lämnat över mig till Lisa och John när min mamma dog, de var de som tog hand om mig innan de faktiskt fixade en foster-familj åt mig.

-Dethär var inte bra, suckade Gina. Så hette självaste chefen. Hon hade en sträng blick mot mig.

-Allt är Brians fel! sa jag men Gina såg bara ännu mer besviken ut.

-John och Lisa, vi kan väl prata lite? frågade Gina och kollade på dem.

-Gå till bilen Nicki, sa Lisa som inte längre var så sur, eller orkade inte visa det längre. Jag suckade och gick till bilen och satte mig i framsätet. Jag såg Brian åka iväg, han kollade på mig, men jag tog bara upp mitt finger. Jag hatade honom. Han var galen. Galen på ett dåligt sett. Han visste att han gjort fel men eftersom jag inte hade något bevis alls så räckte det med hans blåmärke på armen för att jag skulle kunna bli polisanmäld. Efter en stund kom John och Lisa. De båda var knäpptysta och tyst förblev hela bilresan hem.

 

Hela dagen hade både John och Lisa undvikit mig. Jag gick till köket för ett glas vatten. 

-Jag går och lägger mig, sa jag till Lisa som drack te vid köksbordet.

-Okej, sa hon tyst och tog en klunk av sitt te. Jag gick till mitt rum. Jag la mig ner i sängen och blundade hårt. Jag kände hur en tår rann ner för min kind.

 

Jag vaknade av John och Lisa väckte mig.

-Vad är det? sa jag.

-Vi ska åka till Gina, sa Lisa och svallde.

-Varför? frågade jag förvånat.

-Ehm.. om det igår, sa John och jag såg i hans ögon att det var något som besvärade honom.

-Aha okej, sa jag och satte på mig shorts, ett vitt linne och en lila kofta över. Jag åt en macka och tog ett glas o'boy. Sedan åkte vi till Ginas kontor. Jag hatade stället. Inte nog med att det låg en timme ifrån hemma, var det så dött och tråkigt och varje gång jag åkte dit kom alla dåliga minnen tillbaka. Gina log svagt och bad mig att komma själv in till hennes kontor. Jag gick och satte mig i en fåtölj.

-Jo.. det är såhär att, vi tror att det är bäst för dig att få en nystart, sa Gina medans hon låste dörren.

-Va? sa jag förvånat.

-Att du byter familj, det är endast ett år innan du är arton, du måste göra stora ändringar Nicki, speciellt inom dit beteénde, sa Gina.

-Men jag vill bo hos Lisa och John, och de vill ha mig, sa jag.

-Det var faktiskt deras förslag Nicki, sa Gina. Jag kände hur en tår föll ner för min kind.

-Jag kan få dem att ändra sig, de menade det inte! De har sagt att de aldrig skulle... sa jag men Gina avbröt.

-Jag tror du förstår de om du tänker på allt du har gjort den senaste tiden, sa Gina.

-Låt mig prata med dem innan ni bestämmer något, sa jag och Gina suckade.

-Vi har redan fixat en perfekt familj åt dig, i London, sa Gina. London låg två timmar här ifrån. Jag älskade John och Lisa, de var mina föräldrar, iallafall som. Jag kanske gjort de besvikna men tanken att jag skulle få byta foster-familj, NEJ. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Efter nästan två timmar prat så fick jag gå ut ur kontoret, jag satte mig i soffan och tårarna fortsatte forsa ner. Lisa och John gick in istället. Efter yttligare någon timme kom de ut. Lisa och John var nu också tårögda.

-Jag är ledsen, viskade Lisa. Gina log mot mig och bad mig att gå med henne.

Jag såg mig själv nervöst i spegeln. Mitt långa bruna hår var lockat och uppsatt fint bakot med en liten rosett och mina läppar var ljus-rosa målade. Jag bar en vacker blå klänning och svarta klackskor. Om bara en halv timme skulle jag stå i kyrkan på altaret och se min syster vigas. Jag var så väldigt glad för hennes skull men nervositeten tog nästan över och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag skulle stå där vid sidan, framför alla folk på bänkarna. Jag kände mig inte bekväm framför massor med folk som tittade på mig, även fast blickarna för hoppningsvis skulle riktas mot min syster och hennes blivande make. Jag avbröts i mina tankar av att min moster Carrie ropade på mig ifrån nedervåningen. "Bonnie!" ropade hon och jag förstod att det var dags att åka. Jag tog tag i min svarta väska som låg på sängkanten och gick med nervösa steg ner för trappan. Mamma och pappa var redan vid kyrkan och fixade förmodligen det sista som behövdes. Carrie stod klar i ändan av trappen och log mot mig när jag gick ner. "Vad fin du är!" sa hon och log stort. Hon hade på sig en röd klänning som gick till knäna och håret var fint uppsatt. Det regnade lite smått ute och jag satte på mig en tunn svart jacka. "Nu måste vi skynda oss!" sa Carrie och öppnade dörren. Vi gick med snabba steg till bilen och hoppade in. Carrie startade bilen och backade ut ifrån den lilla tomten. Hon satte på radion,  någon ny låt med Rihanna spelades. Jag tittade ut igenom fönstret, och tittade på alla affärer. "Vilket fint sommarväder va?" skrattade Carrie och jag nickade. "Det vanliga" sa jag och skrattade lite. De flesta dagarna på irland bestod av regn, även sommar dagarna. "Vi måste vara där minst tio minuter innan cermonin börjar, alltså om tjugo minuter" sa Carrie stressat. Kyrkan låg en bit utanför staden. "Stressa inte, vi hinner" sa jag i ett försök att lugna ner henne en aning. 

 

Tjugo minuter senare sprang vi in i kyrkan och in till det lilla rummet där min syster Nicole stod. Hon var finare än jag någonsin sett henne förut. Hennes hår var vackert uppsatt och hennes klänning gick inte att beskriva hur vacker den var. "wow"  var det ända som kom ur min mun och Nicole skrattade lite "Ser det bra ut?" frågade hon nervöst och jag nickade stort. "Du ser helt perfekt ut! Oliver kommer vara mållös, han kommer inte ens kunna säga ja" sa jag och Nicole skrattade ännu mer. Jag granskade henne ännu en gång från topp till tå. Tre andra tjejer i likadana klänningar som jag stod brevid Nicole, jag kände de alla. Patricia och Melina hade jag nästan växt upp med, de var Nicoles allra närmaste vänner. Brevid Nicole stod även Olivers syster Kiara. Min far stod även vid Nicoles sida och såg överlycklig ut. Jag hörde hur kyrk klockorna ringde och förstod att det var dags att gå in. Nicole tog tag i pappas arm och ställde sig vid dörröppningen, vi andra brudtärnor ställde oss närvös bakom. Pappa räckte snabbt över en liten bucket med blommor till mig som jag skulle hålla i. Dörrarna öppnades av två män och alla människor i den lilla kyrkan ställde sig upp. Jag såg mig nervöst omkring samtidigt som vi gick fram mot altaret där Oliver stod i takt till musiken och jag glömde helt bort att le. Jag fick syn på mamma som stod längst fram vid en bänk och log stort, jag log lite svagt och tittade rakt fram. 

Kyrkklockorna hade redan precis ringt men jag och Greg var ännu inte inne i kyrkan där min brors kompis skulle gifta sig. Greg stannade precis innan han tänkt öppna dörren och tittade på mig. "Vad nu?" sa jag irriterat och han suckade. "slipsen" sa han och jag tittade ner mot slipsen. "Fixa den då" sa jag och han tog stressat ett steg mot mig och fixade till den. Sedan öppnade han så tyst och försiktigt han kunde dörren till kyrkan. Bruden och brudgumen stod redan framme vid altaret och prästen läste upp någon psalm. Vi gick snabbt och satte oss vid bänken längst bak i kyrkan utan att någon märkte oss. Jag suckade, varför hade jag ens behövt följa med. Jag hade endast träffat Oliver några få gånger förut och hade mycket hellre hängt med mina vänner hemma i Mullingar. Men istället hade jag tvingats med en hel timme bort ifrån staden ut till en kyrka mitt i ingenstans. "Var lite glad nu, det här är ett glatt tillfälle" sa Greg och slog till mig lätt på armen. Oliver och tjejen som jag inte ens visste vad hon hette stod och höll varandra i händerna samtidigt som de upprepade de ord som prästen sa. Brevid bruden stod det fyra tjejer och brevid Oliver fyra killar. "Ni är nu man och Hustru" sa prästen och det ny gifta paret möttes i en kyss. Jag märkte hur alla i kyrkan ställde sig upp och jag gjorde det samma.

 

Cermonin var över och allt folk befann sig nu i lokalen där firandet skulle hålla hus. Jag stod lutad mot väggen bet på min ena nagel, det var en gammal vana som jag alltid gjorde när jag var uttråkad. Greg stod lite längre bort och pratade med några killar han kände. Jag tog upp mobilen ur min ficka och såg att jag hade ett missat samtal ifrån Eric. Jag ignorerade det bara och gick bort till Greg som nu, liksom de flesta andra, satt sig ner vid ett bord. Tre andra killar och en blond tjej satt vid bordet. Jag hälsade snabbt och sedan blev vi alla tysta.

 

Klockan var mycket och jag började undra om festen inte skulle vara över snart. Middagen, dansen, talen, allt var gjort och folk satt mest och babblade och dansade. Jag satt ensam vid ett bord medans de andra var och fixade någonting. Lokalen var varm och jag kände att jag behövde lite frisk luft. Jag tog mig igenom folkmassan och öppnade dörren. Jag tog ett steg ut och kände hur en kall vind kom. Jag kände hur jag fick gås hud på mina bara armar och korsade de för att bli lite varmare. "Vilken rolig fest va?" hörde jag någon brevid mig säga ironiskt. Jag vände blicken mot honom och fick syn på en blond kille i min ålder. Jag sa ingenting. Det kanske inte var det roligaste men jag blev så glad av att se min syster så lycklig. "Ja faktiskt" sa jag och killen skrattade lite. "Verkligen.." mumlade han. "Jag heter Niall" sa han sedan. ".. och vad heter du?" sa han med en lite kaxig röst. "Bonnie" svarade jag och kände hur jag bara ville in i värmen igen men jag kunde ju inte bara gå in nu. "Hur känner du Oliver eller nicole?" frågade han för att få igång ett samtal. "Nicole är min syster" svarade jag. "Förlåt, jag menade inte att festen var tråkig jag menar bara.. jag känner ingen här och du är typ den första jag sett i min ålder på hela dagen" sa han och jag hörde på hans röst att han skämdes. "Jag förstår, det är inte precis den roligaste" svarade jag och skrattade lite tyst. Vi blev tysta igen och ännu en iskall vind kom. Jag bestämde mig för att gå tillbaka in men precis innan jag var påväg att ett steg hörde jag än en gång Nialls röst. "Så, hur gammal är du då?" sa han och satte händerna i byxfickorna. "Sjutton, dudå?" svarade jag. "Nitton" svarade han och jag ångrade att jag inte gått in lite tidigare så att jag sluppit den fruktansvärda kylan. "Det är iskallt här ute, jag går in" sa jag och innan han hann säga någonting öppnade jag dörren och klev in.